12:09:24
Tågprop
Igår var jag och lillprinsen i Malmö för att återförenas med gamla gymnasievänner. Vi brunchade Pappas flickor, ett väldigt trevligt og prisvärt brunchställe, man ska bara komma ihåg att boka bord.
På vägen tillbaka till Köpenhamn tänkte jag att det kunde vara roligt att titta lite i Emporia och handla lite i svensk matvarubutik eftersom det är något jag saknar i Kbh. Helt plötsligt hör man ett högt alarm och en röst som säger att det brinner och att köpcentret skall utrymmas. Vet ni hur många det får plats på Emporia? I ett stort lemmeltåg valfärdade vi till utgången. Jag kunde inte känna någon brandrök och hela utrymningen var väldigt lugn och sansad, även om jag ärligt måste erkänna att jag tyckte att det var lite obehagligt.
Väl ute bestämde jag att vi lika gärna kunde åka hem. Ner på perrongen, som naturligtvis började fyllas med folk. Tåget kom (bara en vagn) och var knökfullt. Två lite större damer stod på perrongen och blockerade utgången för de stackars resenärerna som försökte komma ut. Jag fick lite vänligt knacka en av damerna på axlen och säga att om hon flyttade sin barnvagn var det ju lättare för de andra att komma ut och så skulle vi andra nog få komma in också. Hon flyttade sig några centimeter. Först ut sen in, som det står på tåg i Danmark, vilket svenskarna verkligen borde lära sig av.
Det slutade med att de två tanterna naturligtvis kom in i tåget, men jag och en annan familj med barnvagn som också tålmodigt hade väntat på att få komma in inte fick plats. För vår egen säkerhet, som tågpersonalen sa. Det är väl okej att tåget är för fullt. Det som är mest irriterande är ju för det första att ingen hjälper, alla tänker bara på sig själv, jag ska in, jag ska ha plats. Om de som (inte hade barnvagn, men ändå stod i barnvagnsutrymmet) hade flyttat sig längre upp i gångarna, hade vi fått plats. Sedan kan man undra var gentlemanaspekten försvann, alltså det här med kvinnor och barn först. Och inte kvinnor och barn står kvar på perrongen i kylan när tåget kör. Det var bara att vänta i 20 min på nästa tåg (med två vagnar, som alla öresundståg borde ha).
Nu hade jag ju gått om tid, och det var betydeligt mer synd om den andra familjen, men lite sur blev jag trots allt. Framförallt över att barnvagnstanterna kom in!
Idag ska jag, A och lillprinsen och prata med vår läkare på onkologen, hoppas på goda nyheter!