Dr Annorlunda

Nu har den lilla kommit ut. En liten prins blev det till. 55 cm (!), 3930 gram. Och gudasöt!

 

Natten till torsdagen började det göra ont. Ganska snart kunde jag konstatera att det nog var värkar. Och då började det göra satans ont. Lite senare när jag hade byttat trosskydd tre gånger kunde jag konstatera att vattnet nog hade gått. Det gick faktiskt ganska fort från det att värkarna hade börjat tills att värkarna var regelmässiga och tillräckligt många och långa för, så att A kunde ringa till förlossningen. Gå och ta en dusch och ring när värkarna blivit 1 minut långa blev beskedet. Lite mer än timme senare fick vi lov till att åka in. A föreslog (på skoj, hoppas jag) att vi skulle ta bussen. Till historien hör att det bara är få månader sedan som en kvinna födde på samma busslinje på väg till samma sjukhus. Och nej, det blev taxi.

Väl där blev jag undersökt med CTG och gyn. Konstaterades att jag bara var öppen 3 cm (så mycket smärta för så futtiga cm). Vi blev sänt ut på promenad i minst en halv timme. En halv timme känns som en evighet på det här tidspunktet. Det var inte för att vi tillryggalade några större sträckor heller, jag i strumplästen eftersom att sätta på sig skor kändes som ett allt för stort projekt. Väl tillbaka kunde det konstateras att jag var öppen 4 cm och jag blev äntligen skickad till förlossningen. Och då fanns det tre saker jag kunde hantera. Tillstånden värk eller inte (vid det här laget var där kanske 1-2 min mellan värkarna) och det faktum att jag bara skulle ha en epidural och det kunde inte gå fort nog. Vi fick en barnmorskestuderande som var tvungen att sätta på CTG, lägga venflon, sätta upp dropp, skriva in mig och skriva en första rapport INNAN hon kunde ringa till anestesiläkaren (narkosläkare). Och jag vet mycket väl att bara för att man ringer till anestesien så betyder det inte att de kan komma på studs. Så därför var jag ytterst angelägen om att det skulle ringas, och jag var inte särskilt trevlig mot den stackars barnmorskestudenten. (I Danmark är barnmorskeutbildningen en separat utbildning och inte påbyggnad på sjuksköteskestudiet). Det blev ringt och läkaren kom strax efter. Han skulle naturligtvis informera om biverkningar, men helt ärligt vilken födande kvinna kan ta in sådan information, och lite koll har jag ju ändå. Läkaren var snabb och lyckades att lägga epiduralen mellan två verkar (vilket är imponerande) och strax därefter hade jag fått full effekt.

Och då började en lugn och harmonisk del av förlossningen. Ahh, modern medicin! Äntligen kunde jag få sova lite. Dessutom hade epiduralen den effekten att jag slappnade av under värkarna och därmed att livmodern ostört kunde få arbeta och när de undersökte mig var jag öppen 8 cm. Tyvärr kunde ctg- monitoren avslöja att så fort jag ställde mig upp föll polarbjörnens puls och därför fick jag bliva liggande, hade annars planera på att försöka vara så aktiv som möjligt. Dessutom är det ju ännu mer irriterande eftersom jag heller inte kunde komma ut och kissa utan de fick tömma med kateter.

Tre timmar senare kom krystvärkarna och det började göra ont igen. När det var konstaterat att babyn var helt ner på bäckenbotten fick jag lov att börja pressa och då kan man ändå inte fokusera på smärta. Och vilket träningspass det var, särskilt när man inte har tränat riktigt på ganska länge. Dessutom föll polarbjörnens puls när jag krystade och därför var de tvungna att ta ett blodprov från fontanellen två gånger för att måla pH och därmed syresättningen. 40 min efter jag hade börjat krytsa kom han så helt plötsligt ut.

 

Och den känslan, att få sin baby upp på bröstet för första gången kan inte beskrivas. Jag börjar nästan att gråta nu när jag tänker tillbaka på det. Världens sötast och en hel perfekt baby låg helt plötsligt på mitt bröst.

 

Efter förlossningen kunde det konstateras att jag hade spruckit en del och därför var tvungen att sys. Vilket barnmorskestudenten gjorde väldigt noga (inte för att jag själv kunde se det). Dessutom vill jag passa på att säga att vi var väldigt glada för vår barnmorskestudent, hon var ytterst kompetent, duktig och trevlig att prata med (efter att jag hade fått epidural). Dessutom var där en äldre barnmorska med under hela förloppet, som satt på en stol och stickade, vilket också kändes betryggande.

 

Vi kom efteråt till patienthotellet och då började reaktionerna från kroppen giva sig till känna. För det första kunde jag inte kissa, en biverkning till epidural, som jag oturligt fick. Det betydde att i de två dagarna jag var på patienthotellet fick de tömma mig med kateter eftersom det först var sista dagen jag lyckades tömma blåsan helt av mig själv. Ett underliv som jag fortfarande inte har vågat titta på, men som inte känns helt som sig själv. En bäckenbotten som definitivt behöver tränas upp. Ömmande bröstvårtor eftersom det inte är helt lätt med tekniken ännu. Ömmande bröst när det börjar fyllas upp med bröstmjölk. Smärta både i brösten och i magen (livmodern som håller på att krympa och som när oxytocin utsöndras därför gör ont (oxytocin utsöndras när mjölken löper ned). Japp. För att inte nämna att nätter naturligtvis inte längre är det samma som att sova.

 

Men det är ju det hela värt det, för han är bedårande när han ligger här i mitt knä och sover. Älskade lilla vän.