Dr Annorlunda

Igår var det min och A's tre års dag. Både lång och kort tid. Det känns som vi har varit tillsammans i asevärt längre tid och samtidigt har tiden gått så snabbt. Jag visste tidigt att jag och A kunde bli något tillsammans, det var den vilda förälskelsen och det var vårt gemensamma mål, att vi två skulle lyckas att bli lyckliga tillsammans. Inte för att det har varit direkt svårt. Och vi har kanske marscherat snabbt enligt vissa. Vi har bundit fast oss tillsammans på det mest varaktiga sättet, nämligen när vi bestämde oss för att skaffa barn och sedan fick vår fantastiska älskade lille prins. Vi har inte lovat oss till varandra i nöd och lust, men vad är egentligen ett större löfte än att vilja få barn med någon? 

 

Det var så meningen att jag och A skulle få en kväll för oss själva. Lille prinsen skulle avsättas hos farmor och farfar och för första gången på två månader skulle jag tillbringa längre tid än någon timme från lille prinsen. Jag skulle få klä upp mig i något som jag inte behövde kunna amma i, kanske dricka något glas vin och bara få vara Elin-vuxen individ och inte bara Elin-honsomtarhandomguldklimpen (har fortfarande lite svårt att skriva Elin-mamma). Men som ni kanske kan höra på tonen blev det inte till något. Guldklimpen har nämligen varit väldigt skrikig idag, antagligen haft ont i magen (fortfarande inte kommit fram till vad han kanske inte kan tåla). Och därför kände vi att det inte kunde bli idag. Det var nog ett relativt smärtfritt beslut för A eftersom han kommer hemifrån flera dagar i veckan och får vara vuxen. Men för mig, som den senaste veckan har levt för den här kvällen var det hårt. Men men där kommer fler dagar...